För en stund sedan berättade pappa för mig att ett barn till några familjevänner inte längre finns här med oss. Han bor i våra tankar och minnen från och med nu. Det känns bara overkligt och så jävla hemskt. Tänker på det lilla barnets familj och vänner just nu, och kan bara inte förstå hur livet kan vara så jävla orättvist. På tal om orättvisor, klippet jag lagt upp ovan i detta inlägg, Kony 2012. Snälla, se det, och förundras över hur fruktansvärt vårat samhälle egentligen är, men att alla vi tillsammans faktiskt gör skillnad.